Viktor flygare psykolog

Istället tolkar han Turist som en psykologisk fallbeskrivning. Visserligen får psykologen understöd av den pratglade regissören som inte alltid gör sina filmer rättvisa utan ibland riskerar att reducera dem till sina hypoteser. Visst, filmens historia är tätt sammankopplad med psykoanalysens , och vi har sett många berättelser drivas framåt av att en bortträngning börjar göra sig påmind i huvudpersonens inre.

Och Turist fungerar enligt samma mönster. Det är dock ingen avslöjande observation att filmen innehåller schabloner eller klichéer, liksom att filmens huvudpersoner är om inte karikatyrer så i alla fall tillspetsade typer. Frågan är ju hur det gestaltas — och Turist är just en lek med kulturella förväntningar och föreställningar.

Filmen kan säkert ge upphov till ångest, och antar formen av ett kammarspel, men det är knappast tal om något gravallvarligt drama. Det borde om inte annat filmens inramning, som de övertydligt ominösa lavinsprängningarna och Vivaldimusiken på dragspel, ge en fingervisning om. Det är inte utan att man undrar varför han inte passar på att ge en känga till Turist-föregångaren Sällskapsresan 2 för att den ger en alltför negativ bild av svenskars semesterupplevelser.

Den mängd upplevelser som nu inte sipprar, utan forsar fram. För en del är det en kalldusch, andra har stått i vågorna i många år.

En del hela livet. Psykologer finns också bland alla som nu delar erfarenheter av övergrepp. Men det viktigaste i vårt yrke är ni som söker vår hjälp. Därför vill vi här fokusera på era berättelser, skriver psykologer i sitt upprop. Så många historier vi hört. Om och om igen. Bakom stängda dörrar. På vårdcentralen, på psykiatrimottagningen, i det privata terapirummet, i skolor och på arbetsplatser där vi konsulterar.

Vi psykologer som undertecknar denna text har sammanlagt hört minst berättelser om övergrepp i vårt arbete. Flera av oss har hört så många att det är omöjligt att uppskatta antalet. Jag har främst arbetat med neuropsykiatriska utredningar och majoriteten av dem jag träffar är pojkar. Ni har utsatts i offentliga rum, på era arbetsplatser, hemma. Och det som verkligen fastnar; av era makar, pojkvänner, fäder, bröder, bästa vänner.

De ni borde ha kunnat lita på mest av alla, på de platser där ni borde ha känt er som allra tryggast. Detta handlar inte om enskilda fall, utan är utslag av ett enormt problem. För varje exempel finns otaliga individer. Det gör något med en människa att vistas i miljöer som pyr av ett ständigt närvarande hot, av förminskande parat med sexualisering.

Det lämnar spår. Det lämnar sår. Många av dem vi möter som utsatts för svåra övergrepp, beskriver att de upplevde sig som förstenade i stunden då övergreppet skedde. Som i de där värsta mardrömmarna när en vill skrika, slåss, springa, men det går inte. Inget ljud kommer. Varje muskel är som förlamad. Detta är något vi känner till mycket väl. Kroppens allra starkaste försvar vid fara: att spela död.

En automatisk, ofrivillig fysisk respons som genom miljontals år utvecklats för att rädda livet på oss när vi ställs inför ett direkt hot. För den som missat det är filmens intrig att Tomas sviker sin fru och sina barn genom att fly då de tycks hotade av en lavin under en alpsemester. Då Tomas och hustrun diskuterar det inträffade försöker han inledningsvis förneka sin flykt.

När detta inte längre fungerar spelar han ångerfull bland annat genom att låtsasgråta. Slutligen bekänner han under okontrollerade snyftningar inte bara sitt tillkortakommande då familjen verkade hotas av en lavin utan förklarar också att detta hänger samman med att han tidigare ljugit, varit otrogen och fuskat i spel med barnen.

Efter detta påbörjas en försoningsprocess där Tomas dels får och tar en ny chans att rädda sin hustru från fara, dels börjar visa en sannare bild av sig själv bland annat genom att ta en cigarett inför barnen. Texten är intressantare än filmen eftersom den tar sin utgångspunkt i Hiltons egna erfarenheter av panikattacker snarare än i filmens schablonbild av en skidåkande medelklassman, men anknyter ändå till samma slitna berättelse: att det finns en fördold sanning som säger mycket mer om oss än resten av våra liv.

Kan vi inte pensionera denna berättelse? Det stämmer inte att vi medelklassare egentligen skulle vara så olyckliga, neurotiska, falska eller vilsna i våra fina lägenheter, på våra segelbåtar och på våra skidsemestrar. Tvärtom, ju bättre folks liv ser ut att vara desto bättre är det som regel. Varken privat eller som psykolog har jag träffat på någon som i likhet med Tomas och hans många likar i kulturen upprätthållit en lyckad fasad av skidsemestrar och Marbodalkök men i hemlighet ridits av våndor som sedan plötsligt tar över livsscenen.

Jag vill förstås inte säga att medelklassens kärnfamiljsmän är helt problemfria människor — även om storyn om familjen som åker på skidsemester, har det bra och åker hem igen sannolikt skulle vara mer representativ, mer nyskapande och mer intressant än historien om familjen som åker på skidsemester där ytterligare ett bergmanskt eller norénskt inferno sedan utspelar sig.

Däremot är våra problem, i likhet med andra människors problem, ofta synliga i vardagen snarare än djupt förborgade i våra psyken väntande på att få dyka fram och sluka vår skenbara lycka.