Är skallen

Tillståndet är dock en viktig differentialdiagnos till den vanligt förekommande positionella bakre plagiocefalin. Gemensamt är att bakhuvudet blir asymmetriskt med flackhet på ena sidan. I motsatts till den lägesbetingade deformiteten orsakar den ensidiga lambdoidea­synostosen en tillväxthämning och asymmetri av skall­­basen där örats position är förskjuten bakåt och nedåt på den platta sidan.

Sett uppifrån antar huvudet en trapetsoidform på grund av den kompensatoriska expansionen av skallen på den kontralaterala sidan [5]. Naturalförloppet för kraniosynostos skiljer sig något mellan de olika typerna. Gemensamt är dock, utöver en avvikande skallform, en risk för intrakraniell tryckstegring. Förekomsten är omdiskuterad men incidensen ligger sannolikt på 14—24 procent [7] för isolerad synostos och ökar när fler suturer slutits [3, 7, 8].

Vid syndromala fall är förekomsten av ökat intrakraniellt tryck högre och kan ha sin grund i flera faktorer, som reducerad intrakraniell volym kranio­cefal dysproportion , påverkat venöst avflöde från hjärnan och påverkad likvorcirkulation, och kan också förvärras av luftvägsproblem med sömnapné [3]. Tryckstegringen kan bland annat påverka synen och den neuropsykologiska utvecklingen om den lämnas obehandlad [7, 8].

Klinisk diagnostik Diagnostiken av skalldeformitet hos barn bygger i förs­ta hand på anamnes och klinisk undersökning. Den första bedömningen av barnet görs direkt postnatalt. I det läget kan huvudet vara deformerat, hoptryckt och toppigt av själva förlossningen, vilket kan förväntas gå tillbaka gradvis inom de första dagarna.

På BB undersöks huvudets omkrets och form, ansiktsdrag, öronens position, rörlighet över samtliga suturer samt fontanellernas storlek och tension. Primär kraniosynostos kan visa sig med sin typiska deformitet redan i detta skede. En åsbildning kan ofta palperas över den slutna suturen och ruckbarhet saknas.

Vid misstanke om skallmissbildning söks också tecken på syndrom, exempelvis anomalier i ytteröron, extremiteter och ansikte. Barnet kommer sedan att följas på BVC med möjlighet till nya bedömningar av huvudets form och tillväxt. Lägesbetingad deformitet sitter i de allra flesta fall i bakhuvudet och kan förväntas uppkomma och öka i omfattning under de första levnadsveckorna.

Vid asymmetri av bakhuvudet undersöks öronens inbördes position, huvudets form uppifrån och nackens rörlighet för att utesluta tortikollis. Avplanad huvudomfångskurva eller tidig fontanellslutning är inte i sig tecken på kraniosynostos utan har oftast andra förklaringar. En sällsynt undergrupp med små huvuden och normal huvudform är patienter med kraniosynostossyndrom och tidig slutning av samtliga suturer, så kallad pansynostos.

I dessa fall ses dock som regel andra tydliga stigmata som exorbitism och hypoplasi av mellanansiktet. Diagnostik av kraniosynostos bygger således i de allra flesta fall på identifiering av en specifikt avvikande huvudform som motsvarar suturslutningen. Symtom på förhöjt intrakaniellt tryck förekommer som regel inte i det tidiga skedet. Primär handläggning Lägesbetingad skalldeformitet adresseras bäst genom tidig upptäckt och med alternering av huvudets position vid sömn.

Neonatal tortikollis kan behandlas med fysioterapi.

Skallens ben

Vid uppkommen asymmetri informeras föräldrarna om att positionera barnet på motsatt sida och om de hjälpmedel som finns för att underlätta avlastning, exempelvis kilkuddar som håller överkroppen på ena sidan. Behandlingsresultaten är bäst vid låg ålder 3—4 månader på grund av skallbenets formbarhet och hjärnans höga tillväxttakt, varför det är viktigt med tidig diagnos och behandling.

Hos de flesta patienterna är deformiteten lindrig till måttlig och kan förväntas gå i regress i takt med att huvudet växer och barnet kommer upp mer under det första levnadsåret [9]. Uttalad tillplattning av bakhuvudet är ofta förenad med någon annan grundsjukdom som föranlett orörlighet, och hos dessa patienter är risken för kvarstående deformitet större.

Internationellt och även i Sverige förekommer hjälmbehandling som syftar till att styra skallens tillväxt mot en mer rund och symmetrisk form. Det är dock oklart om hjälm är mer effektiv än ovan beskrivna åtgärder, och behandlingen rekommenderas som regel inte i Sverige. Kirurgisk behandling är inte indicerad vid lägesbetingad deformitet.

Föräldrarna bör också informeras om att asymmetri i bakhuvudet syns mest hos spädbarn eftersom de inte har så mycket hår och deras huvuden granskas uppifrån [9]. Vid misstanke om kraniosynostos riktas remiss till en av landets två enheter för nationell högspecialiserad kraniofacial sjukvård. Vid svag misstanke i samband med undersökningen på BB kan ny bedömning planeras på BVC efter två veckor, före en eventuell remittering.

Båda riksenheterna har också e-postlådor för snabba bedömningar baserade på patientfotografier. Kraniosynostosdiagnosen verifieras med datortomografi DT , och undersökningen behövs också i planering av en kommande operation [4]. Idealt bör man dock avvakta med radiologi och först ta kontakt med den kraniofaciala enheten. Diagnosen kan i de allra flesta fall ställas på basen av patientfotografier, och man kan då planera DT-undersökningen till strax före operationen.

Skallröntgen rekommenderas inte. Patienter som remitteras till kraniofacialt team kallas till ett nybesök för klinisk bedömning och ställningstagande till operation. Lilla fontanellen kan kännas under en kortare tid, oftast upp till 2 månaders ålder. Om huvudomfång, huvudform, barnets utveckling och tillväxt i övrigt är normal, är det acceptabelt med en sluten främre fontanell från 6 månader, en öppen, upp till hälsobesöket i team vid tre års ålder.

Läs mer under stycket "Fontaneller" nedan. Avvikelser - asymmetrier Fostersvulst Ödematös svullnad som ligger utanpå skallbenet och benhinnan. Den uppkommer efter att huvudet trycks mot bäckenet i förlossningskanalen eller efter förlossning med hjälp av vacuumextraktion. Den är i regel godartad, och går normalt tillbaka på några dagar till veckor, och kräver inga åtgärder.

Kraniets delar latin

Kallas också för caput succedaneum. Kefalhematom Svullnad som uppkommer efter blödning under benhinnan. Mjuk eller spänd svullnad ofta på sidan eller bakre delen av huvudet, tydligt begränsad till skallbenet. Kefalhematomet uppkommer i samband med förlossning och förekommer hos cirka en procent av alla nyfödda, särskilt efter förlossningar med hjälp av tång eller vacuumextraktion.

Kranium latin

Merparten av kefalhematom försvinner spontant inom några veckor till månader, och kräver i regel inga åtgärder. Efter några veckor kan man ibland känna en eller flera små förhårdnader som beror på förkalkning. Senare kan det även kännas en central krater som kan feltolkas som en fraktur eller defekt i skallbenet. Subgalealt hematom Degig svullnad som brer ut sig diffust över skallen.

Skallbasen [ redigera redigera wikitext ] Större delen av botten utgörs av nackbenet och många av hålen där är fyllda av bindväv eller nerver och blodkärl. Vid det största hålet, stora nackhålet foramen magnum , övergår förlängda märgen medulla oblongata i ryggmärgen medulla spinalis. Från foramen magnum sträcker sig hjärnskålens centrala bas över nackbenets basala del för att övergå i kilbenet och silbenet.

Kilbenets kropp har formen av en sadel och kallas därför ibland "turksadeln". Silbenet utgör näshålans tak och har fått sitt namn eftersom det är genomborrat av luktnerver. Silbenet omsluts framåt av pannbenet. Från denna bas sträcker sig två åsar åt vardera sidorna: De främre utgörs av kilbenets så kallade "små vingar" och de bakre av tinningbenets så kallade pyramider. Dessa åsar fungerar som bjälkar som stärker hjärnskålens botten och bär dess valv.

Mellanrummen utgörs av tunna benskivor som sträcker sig upp på hjärnskålens sidor och därmed utgör större delen av skallbasens botten. Det främre uttrymmet som bildas av pann- och kilbenen upptas av pannloben. I det mellersta som bildas av stora kilbensvingen och tinningbenet vilar tinningloben. Det bakre utrymmet i nackbenet delas av en längsgående ås, nacklobens spets upptar den övre delen och lilla hjärnan den nedre.

En springa i skallbasen vidgas på några ställen till stora hål. Genom ett hål i den bakre utvidgningen passerar halspulsåderns inre gren. Andra hål finns för till exempel olika nerver som tungans rörelsenerv och hörselgången. Den främre klyftan och den övriga delen av springan fylls under livet av bindesubstans som fungerar som hjärnans fjädring och något mildrar stötar som uppstår vid gång och dylikt.

Valvet [ redigera redigera wikitext ] Hjärnskålens valv består av de tunna tinningbenen som håller samman de ovanliggande hjässbenen. Sömmen mellan tinninsbenen och hjässbenen kallas tinningsömmen och den mellan hjässbenen pilsömmen.