När uppkom malaria

Malarians livscykel Malariaparasiterna Plasmodium-arter är encelliga djur, protozoer, av haemosporidernas grupp. De genomgår en komplicerad utveckling i myggan och når slutligen spottkörtlarna, innan de via saliven överförs till människan. Normalt tar denna utveckling två veckor. En människan som blir stucken av en blodsugande Anopheles-mygga får i sig Plasmodium-sporozoiter via myggans saliv.

Sporozoiterna genomgår ett exerytrocytstadium i endotelcellerna i bland annat lever, mjälte och lungor. Där förökar de sig genom multipeldelning schizogoni , och infekterar sedan nya endotelceller varvid förloppet fortgår igen. Schizozoiterna kommer därefter till blodet där de tränger in var sin röd blodkropp erytrocyt. I denna tillväxer schizozoiten och genomgår ny schizogoni.

Erytrocyterna sprängs samtidigt efter en viss tid. Schizozoiterna kommer då ut i blodet tillsammans med olika nedbrytningsprodukter, vilka är toxiska för värddjuret som medför att det får feber. Olika Plasmodium-arters schizozoiter spränger erytrocyterna efter olika lång tid. Schizozoiterna angriper nya blodkroppar och allt upprepas igen. Utvecklingsstadierna makro- och mikrogamonter bildas, och de vilar var och en i sin erytrocyt.

En Anopheles-mygga som suger blod av en malariasjuk, får i sig erytrocyter med makro- respektive mikrogamonter. Så småningom separerades parasiterna och erhöll de namn de bär i dag. Malaria var även en vanligt förekommande sjukdom i norra Europa under och talet [7]. Men utrotades främst på grund av att befolkningens bostäder blev bättre och familjerna blev mindre [8].

Epidemiologi [ redigera redigera wikitext ] En karta över malariadrabbade områden Plasmodium malariae existerar endemiskt i subtropiska områden. Dessa område är optimala för myggornas ekologiska nisch , vilka är parasitens smittospridare. Parasiten existerar främst i områdena Subsahariska Afrika , sydöstra Asien , Indonesien , flera av öarna i Stilla havet samt i Amazonområdet i Sydamerika [3].

Spridningen av sjukdomen malaria ökar dels med den ökande globala uppvärmningen vilket gör att malaria parasitens vektor , Anopheles -honmyggans ekologiska nisch ökar [9]. Den optimala temperaturen för effektiv parasitutveckling ligger emellan 25 °C till 30 °C och vatten temperaturerna bör ligga mellan 22 °C till 26 °C för att få en snabb övergång mellan larv till puppa för myggan.

En temperatur skillnad på bara 1 °C kan påverka myggans livslängd med en vecka. Ökade temperaturer leder alltså inte enbart till en snabbare tillväxt och längre livslängd hos vektorn utan även en effektivare utveckling av parasiten [9]. Länder med lägre temperaturer har dock även drabbats av malaria endemier detta på grund av att myggan övervintrar i varma stugor och hus [7].

Miljön samt temperaturen spelar en stor roll för både vektorn och parasitens populations ökning men en stor population av parasiten är en förutsättning för sjukdomens spridning [7] [8]. Utrotningen av malaria i Finland och Norra Europa berodde främst på minskade familjer samt förbättrade bostäder vilket försvårade både spridning för parasiten samt övervintring för vektorn [8].

En annan orsak till spridningen av malaria parasiten uppges vara en ökad migration ifrån endemiska regioner men även politisk instabilitet och en minskad finansiering av vektorkontroll [9]. Av dessa dör två miljoner i sviterna av sjukdomen. Av parasiterna är P. Anledningen till att forskningen kring P.

För att fastställa en infektion av P. Flera av de malariaframkallande parasiterna har utvecklat en läkemedelsresistens vilket gör att utrotning inte tros vara möjlig. Malariaparasitens livscykel [ redigera redigera wikitext ] Malaria parasitens livscykel I princip har alla arter av mänskliga malariaparasiter samma livscykel, vilken är i stort sett komplicerad och kräver två värdar för att genomföra en cykel.

Mygghonan väljer förmodligen första bästa blodtankningsstation, men för existensen av endemisk malaria måste det således finnas en stor sannolikhet för att en och samma hona sticker människor åtminstone vid två tillfällen. I Finland finns flera Anopheles- arter som är allmänna.

Malaria parasit

Så sent som upptäckte den franske forskaren F. Laveran malariaparasiten i Algeriet, och och fastställde engelsmannen Ross och italienaren Grassi sambandet med Anopheles -myggorna. Tidigare antogs det allmänt att malarian berodde på dunster och giftiga gaser. Carl von Linné försökte dock i sin doktorsavhandling påvisa att malarian i Uppsala berodde på det lerhaltiga dricksvattnet. I mitten av talet förklarade stadsläkaren i Tavastehus att miasman kring staden var speciellt skadlig och förorsakade de där så allmänt förekommande frossorna.

För att hjälpa sina patienter behandlade han dem med opium. I allmänhet föredrog dock läkarna att behandla sina malariapatienter med kinin, vilket var ett effektivt medel mot sjukdomen. Kinin började malas i Finland under talet, och den första kinakvarnen grundades i Uleåborg i början av seklet. Detta stämmer dock inte med de finländska uppgifterna om endemisk malaria vid betydligt kallare temperaturer.

Fenomenet kan dock förklaras med att malaria i Finland var en inomhussjukdom. De vuxna myggorna kläcks på sensommaren och parar sig. Honorna intog ett blodmål och sökte sig sedan inomhus för att övervintra, medan hanarna, som inte suger blod, dog.

Är malaria ett virus

Under vintern intog honorna flera blodmål, och på våren flög de ut och lade sina ägg i permanenta vatten. Det innebar att en enda mygghona som intog sitt första blodmål på en malariasjuk person utomhus i augusti under sin övervintring inomhus kunde sprida sjukdomen inte bara till alla medlemmar av hushållet, utan också till resten av den i samma utrymmen hibernerande myggpopulationen.

Omkring sekelskiftet började malarian försvinna.