Lagliga antipsykotiska

I Sverige är det lagligt att tvångsmedicinera med ECT, men Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europarådets kommitté mot tortyr har kritiserat Sverige. Han gick ut gymnasiet med ganska goda betyg. Anders hade också en lägenhet på ett LSS-boende som han trivdes i. Sen blev Anders tvungen att flytta till ett annat LSS-boende.

Där trivdes Anders inte alls och han blev mer och mer frustrerad. En dag fick han något slags aggressivt utbrott gentemot någon i personalen där. Polisen tog honom till psyket. De satte LPT på honom. Han är misstänkt för olaga hot eller något dylikt. Neddrogad på psykiatrin med antipsykotika och antidepressiva En anhörig till Anders besöker honom så ofta som möjligt.

Den anhörige tror att han har varit neddrogad sedan första dagen på psyket. Han förstod vad man sa… men han svarade i gåtor. Ungefär så. Och han skakade. De testade olika mediciner på honom och biverkningarna blev bara värre och värre. Han blev som en zombie. Och satt och mumlade förvirrat för sig själv. K:s sida var i själva verket en ordväxling mellan J.

K:s lägenhet, såsom han uppfattade det, och då hindrade honom genom en putt. Han ägnar sig åt studier i data och kreativa verksamheter som att skriva. Både detta datum, samt i en dom den 2 december fann man att kriterierna för tvångsvård inte var uppfyllda. Med tanke på hur långa perioder som J. Ett mönster med psykosgenombrott vitsordas, men det blir lindrigare och lindrigare återfall varje gång, samtidigt som intervallerna mellan dem blir längre.

Hon bedömer att J. Den antipsykotiska medicineringen har haft god effekt genom åren. Bedömningen är, i anledning härav, att rätt vård inte kan komma till stånd med hans samtycke och att LPT således är nödvändig. Det finns emellertid inget hinder mot att LPT-vården sker i öppen form. K:s psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans samtycke.

Förutsättningarna för vård med stöd av 3 § första stycket 2 och andra stycket LPT är därmed uppfyllda. Chefsöverläkarens ansökan om fortsatt vård ska därför bifallas. Till stöd för sin talan anförde han bl. Han går frivilligt med på kontakt med öppenvården och boendestödet samt underkastar sig alla delar av den samordnade vårdplanen utom depotmedicineringen.

Det har vid de tre senaste vårdtillfällena endast krävts cirka en månads sluten vård för att stabilisera honom efter psykosgenombrott. Det har vid två tidigare tillfällen dröjt cirka två år mellan psykostillfällena varav han under månader har varit helt fri från medicin. Sjukdomsåterfallen kan således inte knytas till frånvaron av medicin på ett sådant sätt att fortlöpande förebyggande medicinering kan ges med tvång mot hans vilja.

Mellan sjukdomsåterfallen fungerar han väl i eget boende med boendestöd och kontakt med öppenvård. Den depotmedicinering som han inte vill ta emot när behov saknas omfattas inte av lagens krav på nödvändig vård sett mot bakgrund av att patienten inte skall utsättas för en större integritetskränkning än vad som är absolut nödvändigt för att ge honom erforderlig vård. Chefsöverläkaren avstyrkte bifall till överklagandet och anförde bl.

Sedan J. Det snabba förloppet vid hans återinsjuknanden utgör en besvärande omständighet då det omöjliggör för både honom själv och hans nätverk att hinna vidta åtgärder för att motverka att sluten psykiatrisk heldygnsvård enligt LPT blir nödvändig. K:s psykiska tillstånd är som alltid under pågående behandling stabilt utan psykotiska symtom.

Han kan härigenom upprätthålla kontakt med boendestöd och fullfölja en datakurs i enlighet med sina önskemål. Han saknar alltjämt förutsättningar för ett adekvat ansvarstagande för behandlingen av sin psykiska störning och har ett fortsatt behov av öppen psykiatrisk tvångsvård. Överklagandet skall därför avslås.

Han anförde bl. En förutsättning för öppen psykiatrisk tvångsvård är att patienten behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård. Han har en psykisk sjukdom som gör att han tidvis behöver vård under korta perioder efter psykosgenombrott. Däremellan fungerar han väl i eget boende med boendestöd och kontakt med öppenvården.

I dagsläget upplever han sig som fullt frisk men är ändå villig att hålla fortsatt kontakt med öppenvården och boendestödet och underkastar sig alla delar av den samordnade vårdplanen utom medicineringen. Sedan har det gått omkring två år innan han fått en ny psykos. Mellan 12 och 14 månader av den tiden har han varit helt medicinfri. Sjukdomsåterfallen kan alltså inte knytas till frånvaron av medicin på ett sådant sätt att fortlöpande förebyggande medicinering kan ges med tvång mot hans vilja.

Att han varit helt symtomfri under omkring två år förklaras delvis av en sundare livsstil i allmänhet och psykologsamtal. De fasta rutiner han har i sin vardag bidrar till att han kan undvika framtida psykoser. Han håller en tät kontakt med vårdmottagning och boendestöd, så alla försämringar i hans tillstånd kan observeras. De senaste två vårdtillfällena har avslutats genom att länsrätten avslagit ansökningar om förlängning.

Chefsöverläkarens bedömning att vården behövde förlängas ytterligare har alltså inte godtagits av domstolarna. Regeringsrätten inhämtade yttrande i målet från Socialstyrelsen.

Schizofreni beteende

Styrelsen anförde i huvudsak följande. Det har varit lagstiftarens avsikt att åstadkomma en vårdform som kan tillgodose den enskildes behov av vård utan att den vården behöver ges med hjälp av det slags tvång som den tidigare lydelsen av LPT medgav. Den nya vårdformen kan sägas innebära att vårdgivaren fått ytterligare ett verktyg i sin hand, men likväl i form av tvångsvård.

Den nya vårdformen innebär att tvånget har en mindre ingripande utformning. Vårdformen måste dock likväl vara effektiv för att tjäna sitt syfte, och det är för detta ändamål som det finns möjlighet att föreskriva de särskilda villkor som vårdformen förutsätter. Det säger sig självt att iakttagandet av dessa villkor är en grundläggande förutsättning för att den nya vårdformen ska kunna fungera för patienten och verkligen utgöra ett fullgott alternativ till mer ingripande tvångsåtgärder.

Paranoid schizofreni farlig

Patientens egen inställning till vården och förmåga att bedöma den blir då av central betydelse. Det innebär att det går att se tillbaka på försök med alternativa behandlingar och resultatet av dessa. Den sammanfattande slutsats som då kan dras är att patienten måste vara föremål för tvång eftersom han inte samtycker till den läkemedelsbehandling som enligt den medicinska utredningen är oundgänglig.

Den medicinska utredningen visar att det är angeläget för patientens tillstånd och livskvalitet att han tar emot vårdplanens alla delar. En adekvat vård bygger på att medicin kan ges. Det står klart att något samtycke till den behövliga medicineringen inte föreligger. Samtidigt synes det också klarlagt att det i ett fall som detta inte är nödvändigt med sluten psykiatrisk tvångsvård, utan att den nya vårdformen är väl lämpad.

Sammanfattningsvis är samtliga rekvisit för öppen psykiatrisk tvångsvård uppfyllda och de föreskrivna villkoren står i rimlig proportion till syftet med tvångsåtgärden. Socialstyrelsen uppdrog åt Lars von Knorring, professor i psykiatri och ledamot av Socialstyrelsens vetenskapliga råd, att avge ett sakkunnigutlåtande.

Han anförde i huvudsak följande. Det går inte att hävda att J. K:s psykoser kommer mer eller mindre sällan. Det gäller inte minst att möta människor som är sjuka. Jag ska inte dra några andra paralleller, men vi har till exempel talat om att vi inte ska ha tvångsåtgärder inom demensvården därför att man kommer så långt med kunskap för att möta en person. Som sagt: På lång sikt hoppas jag förstås att vi kan minimera tvångsåtgärder lite mer generellt, men i dagsläget är jag inte beredd att förändra lagstiftningen.

Däremot är det otroligt viktigt, tycker jag, att vi tar vara på de möjligheter som vi kommer att få när det handlar om att begränsa till exempel fastspänning. Det handlar då inte bara om barn upp till 18 år, utan vi kommer att kunna göra detta även för människor i andra åldrar. Aranda SD Anf. Jag tänkte passa på att lyfta ett fall från verkligheten, ett fall som har varit medialt uppmärksammat och som verkligen har berört mig.

I mitten av maj förra året blir en årig kvinna, som sedan tidigare är diagnostiserad med autism och anorexi, inskriven för vård på den vuxenpsykiatriska avdelningen 5 i Lund. Här finns ett regionalt ätstörningscentrum, och hit remitteras de allra svåraste anorexifallen i Skåne. Den unga kvinnan, som bara väger 28,7 kilo, ska tvångsvårdas.

Det är ett beslut som fattats av förvaltningsrätten och en åtgärd som anses vara skillnaden mellan liv och död för den sjuka kvinnan. På plats handlar det om att häva självsvälten, och de ansvariga läkarna prioriterar detta högst av allt. Det är ett strikt schema för näringsintag som ska följas och ett förutbestämt antal kalorier som ska intas varje dag.

Måltiderna, som ska förtäras på avdelningen, sker på tid. Den patient som inte klarat att äta upp sin mat får den del som lämnats kvar via sond. Om det inte sker frivilligt görs det genom tvång. Denna kvinnas autism innebär att kvinnan behöver tydliga instruktioner och tid på sig för att ta till sig minsta förändring. Men i stället för att få en anpassad vård som tar hänsyn till detta blir kvinnan fastspänd i bältessäng och tvångsmatad redan den första dagen.

Det blir början på flera månader med tvångsåtgärder. Från maj till oktober bältas den sjuka och utsatta kvinnan 54 gånger. Detta är fruktansvärt. I mina ögon är det också raka motsatsen till en humanistisk människosyn och en god vård som bygger på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Det här ska inte få förekomma inom svensk psykiatri.

Fru talman! Innan pandemin besökte jag just psykiatrin i Lund. Anledningen till det var mitt intresse för brukarstyrd inläggning. Brukarstyrd inläggning har visat sig vara ett väldigt framgångsrikt sätt att arbeta på. Vårdformen innebär att personer med allvarligt självskadebeteende eller självmordstankar har möjlighet att lägga in sig själva vid behov.

Det blir alltså ett slags självvald slutenvård. I grund och botten handlar det om att ge patienterna inflytande över sin egen vård. Mycket ansvar läggs över på patienterna själva. Det handlar alltså om väldigt svårt sjuka patienter. Brukarstyrd inläggning är därför ett tydligt exempel när det gäller vikten av att främja autonomi och egenmakt vid behandling inom psykiatrin.

Jag tar upp just detta exempel eftersom det står i motsats till allt vad fastspänning genom tvång innebär. Det finns uppenbara behov av att utveckla tvångsvården vidare och att faktiskt ta till sig studier och ny kunskap i syfte att utveckla och inte minst modernisera den psykiatriska vården. Att fasa ut fastspänning borde vara ett steg i den riktningen.

Hallengren S Anf. Det är en situation, tänker jag, som förstås berör oss alla. Att vi ska ha tvångsmetoder över huvud taget känns ju inte som det ideala, men den situation som finns tvingar ibland fram det. Vi har velat begränsa det, kontrollera det, följa upp det och ha tillsyn över det när det gäller barn och unga upp till 18 år.

Vi behöver gå vidare också när det gäller vuxna. Jag tror också att det är viktigt att säga, framför allt när det gäller fastspänning, att det är kontinuerlig tillsyn av vårdpersonal.