Utförs lobotomi idag

Vad är lobotomi

Vad detta betyder — inte minst ekonomiskt — i nuvarande situation är ganska klart. I oktober tillkännages så att professor Moniz tilldelats Nobelpriset. SvD berättar att den prefrontala leukotomin har använts i tusentals fall och att »metoden anses innebära en väsentlig ökning av våra möjligheter att framgångsrikt behandla åtskilliga sinnessjukdomar«. Nobelpriset uppgår detta år till ,62 kronor.

Intressant att notera är att man den 15 november samma år i en liten notis kan läsa om ett kommande föredrag vid Svenska läkaresällskapet med titeln »Personlighetsförändringar efter olika typer av frontal lobotomi«. Senare samma år, i en längre artikel om Moniz levnadshistoria, talas i SvD om att lobotomin kan medföra »vissa ogynnsamma verkningar« som »viss avtrubbning i känslolivet, taktlöshet och aggressivitet«, men man avslutar artikeln med att konstatera att operationen måste »betraktas som ett högst värdefullt tillskott till våra möjligheter att behandla sinnessjuka.

Ofta medför det, att den sjuke kan åter fylla en nyttig uppgift i samhället, och i andra fall kan vården i hög grad underlättas«. I Dagens Nyheter den 25 januari kan man på förstasidan under rubriken »Nya normer för ingrepp på hjärnan« läsa: »Medicinalstyrelsen kommer inom kort att ha en konferens om lobotomier för att dra upp riktlinjer för dessa hjärnoperationer och deras indikationsområden.

Samtliga avlidna var över 55 år, en över 88 år gammal. Motdraget från den utpekade namngivna överläkaren och sjukhusdirektionen är en skrivelse till Medicinalstyrelsen, vilket också öppet redovisas i artikeln i DN, där sjukhusläkaren beskrivs förete »alltmer framträdande senil insufficiens och att han på grund av nedsatt arbetsförmåga sjukdom inte kan sköta sin tjänst tillfredsställande«.

Redan dagen därpå följs artikeln i DN upp med en liten notis där man uppger att opererade patienter på S:ta Annas sjukhus uppvisar »blott 3 proc. Visselblåsaren ger sig dock inte, utan i februari meddelas i DN att han lämnat in sina »privata sjukanteckningar om de 21 patienter över 55 år som uttagits till lobotomering«.

Detta för att stödja hans påstående att operationerna haft dödlig utgång i nära 30 procent av fallen. I maj hittar man i DN under rubriken »Hjärnoperation ger mera lugn åt de oroliga avdelningarna« en redogörelse för en genomgång av resultaten av »hjärn­operationer på sinnessjuka« vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Man uppger bland annat att 12 procent helt tillfrisknat, 37 procent blev »vårdtekniskt förbättrade«, 25 procent oförbättrade och att 4,6 procent avlidit. Tanken på forcerad vila var central inom den finska mentalvården ända fram till talet. Detta gällde i synnerhet för våldsamma och maniska patienter. Stora delar av den intagnas vardag bestod i att ligga i sängen, oftast inlindad i tyg så att hen inte kunde röra sig.

Patienterna kunde ligga i timtal i badkar, ofta inlindade och med lakan över badkaret, så att säga fångade. Det här visar på hur viktigt tanken om sängläge var. En annan metod var att bälta patienten. Patienter kunde ligga bältade i flera veckor, till och med månader vilket ledde till missbildningar i skelettet, liggsår, kramper och avmagring. Bältning kunde ske på flera olika sätt under talet och varje anstalt hade sina egna framtagna metoder.

Timo Laaksonen nämner olika typer av järnremmar och rep. Bältning har under hela talet varit en kontroversiell behandlingsmetod och bland annat Island avskaffade bältningen på talet. Detta är helt i motsats med den finska mentalvården som istället införde bältning med läderremmar , en metod som praktiseras än idag om än i mindre skala.

Lobotomin utvecklades av den portugisiske läkaren Egas Moniz som tio år senare fick Nobelpriset för sin uppfinning. I samband med Nobelpriset tog även Finland i bruk lobotomi som behandling för patienter med schizofreni, djup depression och ångestsymptom. Lobotomins biverkningar var massiva och ändrade patientens karaktär markant.

Lobotomi nobelpris

I Finland utfördes ca 2 operationer och lobotomi upphörde först under början av talet. Det går att säga att den som lobotomerades fick sitt själsliv utplånat: inget skratt, inget gråt och ingen kreativiteten, berättar Laaksonen. Lobotomi, även kallat leukotomi, [1] var försök att med kirurgi på hjärnan bota psykiska sjukdomar.

Metoden, som fick stor spridning från slutet av talet, gick ut på att skära av nervbanor från pannloben till djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet. Tanken var att ingreppet skulle dämpa ångest och oro , men många patienter blev istället helt apatiska. Metoden utvecklades av den portugisiske läkaren António Egas Moniz som fick Nobelpriset år Så småningom började kirurgerna experimentera med olika metoder.

Den amerikanske läkaren Walter Freeman uppfann en metod som gick ut på att söva patienten, placera en ishacka i ögats övre del och sedan knacka in den med hammare tills den nådde fem centimeter in i hjärnan. Efter många års lobotomerande, växte dock kritiken, och obduktioner visade att många patienter avlidit av omfattande hjärnskador.

Lobotomerad engelska

Cirka 13 personer lobotomerades i Norden under och talen, varav 4 var svenskar. Slutsatserna kom efter att den schweiziska läkaren Gottlieb Burckhardt , som ansvarade för övervakningen på ett sinnessjukhus, gjort ingrepp där han avlägsnade delar av hjärnbarken hos patienter med olika symtom på psykisk sjukdom, däribland hörselhallucinationer , som senare kom att definieras som schizofreni.

Syftet var att patienterna skulle bli lugnare, inte att patienterna skulle bli friskare. Burckhardt kom att utföra ingreppet på sex patienter, varav en avled kort efter ingreppet och en senare begick självmord. Men de resterande patienterna uppgavs vara lugnare. Men år visade försök av neurokirurgerna Carlyle F.