Bipolär typ 1 icd

Antalet träffar brukar variera.

Medicin bipolär typ 2

Oftast varvas interaktiva föreläsningar med diskussioner i grupp. För många patienter är systematisk vård med PPI och färdighetsträning för att hantera symtom och sårbarhet tillräckligt för återhämtning och långsiktig stabilisering. Patienter och närstående träffar andra i liknande situationer, stigmatiseringen minskar och följsamheten till behandlingen brukar öka.

Närstående- eller familjeinterventioner är väsentliga och kan förbättra förloppet eftersom bipolär sjukdom drabbar patientens nätverk. PPI ska innehålla arbete med vårdplan och krisplan. Målet med PPI är att ge ökad kunskap om Bipolär sjukdom och dess behandling Den egna sjukdomen och tidiga tecken på insjuknande Hur man kan känna igen och hantera tidiga symtom Stress- och sårbarhetsfaktorer Egna stressorer och händelser som utlöser episoder och hur de kan undvikas Psykologisk behandling Effekt av psykologisk behandling vid bipolär sjukdom har svagt stöd i forskningen.

Kognitiv beteendeterapi KBT , Interpersonell social rytmterapi IPSRT och Familjefokuserad terapi FFT har god förebyggande effekt på nya insjuknanden, minskade symtom samt på förbättrad social funktion och ökad följsamhet till medicineringen. KBT har god dokumentation vid unipolär depression och det finns goda skäl att extrapolera resultaten till att gälla även vid bipolär depression.

Psykoterapeutisk behandling vid pågående hypomani, mani och blandtillstånd har inget stöd i forskningen. Vid komplicerad samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser och svåra fall får de psykoterapeutiska insatserna individualiseras utifrån behovet. Det är av största vikt att även den psykologiska innebörden av insjuknandet uppmärksammas i det akuta omhändertagandet och i vårdplaneringen.

Krisbearbetning kan behövas. Behandling av hypomani och mani Hypomani eller måttlig mani kan ofta behandlas i öppenvård, om patienten är villig att ta emot medicinering och att begränsa sin köplusta och annat skadligt beteende. Maniska patienter bör dock erbjudas skydd i heldygnsvård på vida indikationer, vanligen med stöd av LPT och ibland extravak.

Patienter med bipolär sjukdom typ 1 hade i genomsnitt haft stämningsstabiliserande behandling i 13 år vid första registrering, jämfört med 7 år för bipolär typ 2 och 8 år för typ UNS. Vad gäller vårdrelaterade variabler var användning av strukturerat intervjustöd associerat med lägre frekvens av diagnosbyten. Slutligen finner vi att andelen patienter som vid en treårsuppföljning byter bipolär underdiagnos ökade under perioden till , med en toppnotering Figur 2.

Diskussion Vi använde uppgifter från kvalitetsregistret Bipolär för att studera hur stabila bipolära underdiagnoser är under en treårsperiod. Vi fann att en majoritet av patienter med bipolär sjukdom behåller sin bipolära underdiagnos under uppföljningstiden. Bipolär sjukdom typ 1 var den mest stabila underdiagnosen, därefter kommer bipolär sjukdom typ 2, medan UNS-typen är minst stabil.

Resultatet stämmer med klinisk erfarenhet, där bipolär sjukdom typ 1 är den bipolära underdiagnos som har högst validitet och interbedömarreliabilitet [14]. Vi fann flera faktorer som var associerade med sannolikheten för diagnosbyte. Dessa faktorer kan grovt delas upp i sjukdomsrelaterade och vårdrelaterade. Vad gäller sjukdomsrelaterade faktorer är det rimligt att täta skov är associerade med diagnosbyte eftersom sjukdomen manifesteras i skov och det är då förändringar i symtombild och klinik noteras.

Patienter med bipolär sjukdom typ 2 har också något fler skov jämfört med typ 1 [15]. En lägre sysselsättningsgrad än 50 procent och låg global funktionsnivå var också kopplade till fler diagnosbyten. Patienter med låg global funktionsnivå har tidigare också visats ha högre frekvens av återfall i sjukdomsskov [15]. Bipolär sjukdom UNS och typ 2 uppvisar högre frekvens självskada och suicidförsök jämfört med typ 1 [16].

Psykisk samsjuklighet med ångestsyndrom, personlighetsstörningar och neuropsykiatriska diagnoser var starkt associerad till byte av underdiagnos. Det är känt att psykisk samsjuklighet, med undantag för missbruk, är vanligare vid bipolär sjukdom typ 2 jämfört med bipolär sjukdom typ 1 [5]. Samsjuklighet kan bidra till att destabilisera en bipolär sjukdom men även utgöra differentialdiagnoser.

Nydiagnostiserad psykisk samsjuklighet, till exempel ADHD, kan leda till omprövning av tidigare affektiv anamnes och därmed byte av bipolär underdiagnos. Vad gäller vårdrelaterade faktorer var användandet av ett strukturerat diagnostiskt instrument som stöd i diagnostiken associerat med färre diagnosbyten. Psyki­atriska diagnoser är kriteriebaserade, och det är inte förvånande att strukturerade instrument ger säkrare och stabilare diagnoser.

Vidare såg vi också en lägre andel diagnosbyten vid mottagningar specialiserade på affektiva eller bipolära tillstånd, vilket är rimligt. Vad gäller patientens behandling var stämningsstabiliserande medicinering och lång behandlingstid kopplade till färre diagnosbyten. En fungerande stämningsstabiliserande medicinering motverkar återinsjuknande och minskar därmed antal skov.

Medicin bipolär typ 2

Intressant nog har de olika diagnosgrupperna olika lång tid med symtom på bipolär sjukdom vid första registrering. Vi finner en tendens till ökad omprövning av bipolära underdiagnoser under perioden — En möjlig bidragande orsak kan vara uppdaterade kriterier för hypomani och mani i DSM-5, som började tillämpas [17]. Där betonas att sinnesstämningen ska vara abnormt förhöjd, påverka energi eller aktivitet och vara tydligt iakttagbar för andra.

Denna ändring skärper kriterierna för en hypoman episod och därmed diagnoskraven för bipolär sjukdom typ 2. Samtidigt minskar DSM-5 utrymmet för bipolär sjukdom UNS då spektrumtillstånd ska kategoriseras under »andra specificerade bipolära och relaterade syndrom«. Psykisk samsjuklighet och missbruk har registrerats i ökande omfattning —, vilket visas i Figur 3.

Eftersom vi ser en koppling mellan samsjuklighet och ökad frekvens av diagnosbyte kan förändringar i rapportering av samsjuklighet vara en delförklaring till den övergripande tidstrenden. Dessemellan har patienterna perioder med neutralt stämningsläge som kallas eutymi. Sjukdomen debuterar i ung vuxen ålder, är i princip livslång och förekommer hos omkring 1,5 procent av befolkningen beroende på definition.

Bipolära syndrom delas upp i typ 1, typ 2 och and­ra specificerade eller ospecificerade tillstånd. Vid bipolär sjukdom typ 1 har patienten drabbats av minst en manisk episod. En manisk episod utgör en avgränsad period med påtagligt förhöjt stämningsläge och ökad energi. Sömnbehovet är kraftigt minskat, och ibland slutar patienten helt att sova. Tillståndet är ofta präglat av en grandios självkänsla som kan leda till psykotiska föreställningar om ens egen betydelse och storhet.

Funktionsnivån är mycket nedsatt, och som regel krävs heldygnsvård för att häva tillståndet. Vid bipolär sjukdom typ 2 har patienten aldrig haft en manisk episod, men har eller har haft en eller flera hypomana episoder. Symtomkriterierna för hypomani är desamma som för mani, med skillnaden att funktionsnivån inte är lika kraftigt nedsatt vid hypomani och ibland opåverkad. Men hypomani ska ändå vara tydligt observerbar av andra och utgöra en uppenbar förändring jämfört med hur personen vanligen fungerar.

Om tillståndet kräver slutenvård eller om patienten uppvisar psykotiska symtom utesluter det hypomani och ska kallas mani. Båda undergrupperna har vanligen också återkommande depressioner. Undergruppen bipolär sjukdom typ 2 Bipolär sjukdom typ 2 infördes i det amerikanska klassifikationssystemet DSM Diagnostic and statis­tical manual of mental disorders och är en etablerad undergrupp, även om det fortfarande debatteras huruvida typ 2 blott är en lindrigare grad av typ 1 [1] eller om det också finns kvalitativa skillnader [2].

Färska studier ger dock stöd för att subgrupperna skiljer sig etiologiskt. Exempelvis fann en svensk familjestudie att risken för typ 1, men inte typ 2, korrelerar med den familjära risken för schizofreni [3].